Jag undrar om det någonsin kommer bli bra 

Jag är rädd. Ligger och skakar i min säng och undrar om det här var det livet som fanns för mig, om det här är så det alltid kommer vara. Jag väcker ingen och går ut på en nattlig promenad, tårarna strömmar ner för kinderna och jag känner mig besegrad en röst i huvudet skriker på mig, trycker ner mig tills jag inte är mer än aska. 

För om jag redan vet om allt det negativa, om jag redan trycker ner mig själv så mycket som det bara går så behöver ingen annan döma mig. Jag har gått på den här krokiga branta vägen till friskhet i år men nu börjar jag tro att jag inte mår dåligt eller är sjuk, utan att det bara är såhär jag mår och alltid kommer att må. Att det inte finns nåt mål eller att jag kommer till den punkten då jag mår bra igen.