Mitt liv är så ostabilt nu, så jag kan varken säga att det är bra eller att det är dåligt, och det känns bara så svårt att beskriva känslan, när ens lärare ropar ut att man är efterbliven, och behöver extramatte inför hela jävla klassen och är hur himla glad somhelst efter det, och jag själv sitter där som en efterbliven idiot och ler för att det är det enda jag vågar. Jag vågar le och säga att allt är bra för att sen gå och ta emot ångestattacker på toan. För jag vågar inte säga emot för då får jag bara skit. Jag har väldigt mycket ångest nu när jag skriver det här. För det skulle ju kunna vara så annorlunda om jag bara var perfekt.