Cola light på ett skumpande tåg. 

Hela tiden finns äckelkänslorna där. De där känslorna som får mig själv att vilja gömma mig och aldrig komma fram. Gymnasieansökningarna ska in nästa vecka. Jag har väl ingen framtid?

Tillbaka på bup. Som vanligt får jag panikattacker. Berättar saker som är osammanhängande och hemska.

Ska prata med soc och min psykolog samtidigt om någon vecka. Soc vill förflytta mig till behandlingshem.

Sky vill bli smal.

Jag vet inte ens längre. miljoner tankar och känslor flyger över mig när jag går uppför trappan till väntrummet.

Så många gånger som jag har gråtit, skrikit och sprungit ner för dessa trappor. Imorgon är det skolan som gäller om jag så är döende. Släpade iväg arslet till rummet och orkade jogga en stund, även lite styrka på armar,ben och mage.

Det är så konstigt, jag orkar inte ens fejka leenden hos bup längre som jag alltid gjorde förut, men däremot gråter jag aldrig därinne, det krävs vääääldigt mycket för att jag ska visa hur ledsen jag är genom tårar.