Det jag nu kommer att skriva är hemskt, det är hemskt nog att ens tänka så..

Under hela min uppväxt har allt varit hemskt. En mamma som aldrig tyckt om mig och en pappa som alltid jobbade.

Man får inte hata sin mamma, man får bara inte det.

Blivit misshandlad och alltid kommit i sista hand. När min syrra blev svårt sjuk så glömdes jag ofta bort och fick aldrig någon uppmärksamhet och det kan vara svårt för en 12årig tjej. Det var bara jämt en massa sjukhusbesök och jag ville tillslut inte gå dit och då fick jag dåligt samvete.

 

Mamma har ännu inte hämtat sig och mår inte bra, fastän min syrra friskförklarades för 2 år sedan sen.

Det är tufft för henne och hon tar ut det mesta på mig. Jag måste alltid vara stark när jag är hemma och jag måste må bra. Många ggr när jag försökt ta mitt liv så har jag alltid ångrat mig i sista stund för att jag inte vill lämna pappa. Han är en stor del till att jag lever idag.

 

Men de senaste gångerna har den enda anledningen varit att jag inte tagit tillräckligt många tabletter.

Jag är faktiskt rädd för vad jag egentligen är kapabel till när jag bara stänger av.

 

Här kommer jag vara imorgon!