Men spegeln äter upp det positiva som jag ser lämna mig ifred för jag orkar inte mer två fingrar i halsen hostar upp mina problem.

Jag klarar inte det här längre.Vill inte leva när allt bara är mörkt och kallt. När döden ler åt mig och livet visar mig fingret, vad jag än gör så blir det aldrig bra.Jag känner mig äcklig,hela tiden och jag försöker verkligen. Inte spy efter måltider men jag spyr ändå, mellan alla hetsätningarna, mellan livet. Medan familjen tror att allt är bra nu. För hon äter ju,det måste ju visa på något bra.Sen står jag där framför spegeln eller sitter i soffan eller ligger om natten och försöker sova och känner hur jag förlorar förståndet.-------eller hur jag fuckar upp varenda chans jag får. Det bästa vore nog om jag kunde slippa ta tag i något nu.Men jag måste vara stark,just för att jag inte vill att någon ska veta.Att jag inte känner igen mig längre,att jag hetsäter flera gånger i veckan och känner skam. Jag vill inte att någon ska se och jag vill inte att någon ska agera.Jag vill inte hamna i mitten av mina föräldrars bråk.Jag vet ju att det är mitt fel.Att jag ska sluta besvära alla med min existens,kanske att de tillslut glömmer bort att jag finns.Att alla som vet vem jag är och som inte vet vem jag är bara glömmer bort mig nu.Jag klarar inte av att må såhär dåligt,det tror jag inte att någon gör. Jag har slut på alternativ så då gör jag det som finns kvar.