Jag gick ut genom dörren, sa hejdå till min hund och försvann.

Det skulle vara min sista promenad.

Det ringde i telefonen, "inkommande samtal älskling" svarade tillslut med en klump i halsen. "Hejdå,älskar dej"

Hade gått närmare en mil för att komma fram till bron, såg i ögonvrån en polisbil svänga upp några meter från mig, jag låtsades inte om den och fortsatte gå. 

De tog in mig i bilen och körde mig med lpt till psykakuten. 

Låten "himlen är oskyldigt blå" spelades på radion, jag grät.

Jag hade misslyckats.

Blev inlagd i nästan en månad och försökte verkligen må bättre. 

Det var en hemsk plats.

En flicka dunkade huvudet i elementet och skrek och grät hela nätterna.

Jag blev itankad theralene fem ggr om dagen och ville bara sova.

Jag har kämpat på dessa månader det har jag, självmordstankarna finns där dagligen. Måste påminna mig själv och ibland bli påmind av andra att äta.

Jag saknar att vara smal.

Har slutat med mediciner nu så har just nu inget jag tar. Fick såna hemska biverkningar av medicinerna att läkarna sa att det var de värsta hudpåverkan av antidepp dom sett.

Jag har hunnit med 2turer till göteborg, en tur till karlskrona, en tur till norrland och sedan till borås. Ska imorgon vidare till danmark för att sedan åka till tyskland.

Det är tufft. Jag är inte den som klagar och ger upp, men det här är det värsta jag varit med om.